En fredag igen. En fredag som innebär att jag gör ett gästinlägg här hos Eleonore, alltid lika trevligt. Även om man kan tro att jag alltid har lätt för att skriva tar det emot ibland. Men då ser jag det som ett jobb – och plötsligt går det lättare. Eller att jag börjar tänka på att jag faktiskt har en deadline att jobba emot. Någonstans där hittar jag en drivkraft till att skriva ihop ett inlägg.
Men jag är inte ärlig nu. Allt jag skrivit fram tills nu har bara varit massa skit tänker säkert ni. För varför börjar man en text som man sedan påstår sig ha ljugit om? Då måste det vara något fel.
Kanske är det också något fel på mig för jag får inte alls svårt att skriva. När jag väl får det tar jag till knepen som kommit till mig. När jag skriver här hos Eleonore fokuserar jag inte på att texten kan bli dålig. Utan jag ser alla möjligheter. Likaväl som jag inte tänker på att texten kan bli dålig försöker jag också glömma bort kravet jag har på mig. Istället ser jag en stolthet i att få skriva hos just Eleonore. Denna stolthet som jag känner kan låta väldigt larvig men att få sin text läst av andra och sedan få beröm för den värmer otroligt mycket.
Hur kan jag då vara så säker på att min text kommer få ta emot beröm?
Denna fråga kan jag absolut inte vara svara på. Jag kan omöjligt vara säker på att folk gillar vad det som skrivs. Speciellt inte när jag börjar på detta sätt som jag gör – men inställningen till att skriva kan jag styra och har jag väl börjat med att ha en positiv inställning brukar resten lösa sig på något sätt.
Med en positiv inställning brukar man alltid komma längre.
Text av Marcus ”Slipsen” Åberg
Fika med Eleonore 