Slipsens ord: Skriva

Det finns mycket jag vill. Finns mycket jag drömmer om, men en av de högsta drömmarna jag har är att skriva texter som berör folk och som får läsaren att faktiskt stanna upp för en sekund i stillhet och tankar. Tänk då att kunna skriva på ett sätt som exempelvis Jocke Berg från Kent, Thåström, Melissa Horn eller Markus Krunegård. Jag söker mig ofta till intervjuer där de berättar om var de hittar sin inspiration. Försöker att följa deras spår, men så går det inte till, alla hittar vi inspiration på olika sätt och har ett alla ett unikt sätt att skriva på. Alla dessa artister är bara exempel på några av många som lyckas få lyssnaren att ta till sig texten, göra sin egen tolkning. Där någonstans har jag börjat tänka på hur mycket vackert som finns att hämta från historien, en strävan mot det andliga.

Eller så behöver det inte alls vara en strävan mot det andliga utan det bara tolkas så för andra. Kunskapen om att kunna skriva en text med en mängd budskap som alla, varje enskild lyssnare/läsare, har möjlighet att göra sin tolkning av. För alla gör vi olika tolkningar på en text.

Gemensamt för alla de texter som oftast fastnar, bortsett från slagiga hits, är de texterna som träffar djupare. Vacker tolkning. Ord som trollbinder en. Berör och håller en fast för en stund. Efteråt får de här texterna en helt annan dimension när man börjar lägga ihop ett pussel till sin egen värld där orden passar in i ens liv. Där orden får en helt annan betydelse än att bara vara just ord.

Som ett pussel var också som Jocke Berg beskrev det på Kents presskonferens i tisdags. ”Det är ungefär som att träna, lägga ihop alla ord till en helhet där jag mestadels är tom på ord men lyckas få ur mig det. Om jag lyckas få fram något extra utöver det jag skrivit är det en bonus. När jag är mitt inne i skrivandet är det jobbigt, men känslan efteråt är underbar”.

Det facto att Jocke Berg har svårt att prata om sina låtar är inget förvånande, och han är långt ifrån ensam med att bära på den oviljan. För vad betyder egentligen en text för andra om man själv redan har berättat hela förklaringen bakom en text. Inget. Utan då stängs alla de där dörrarna och gångarna som ska vara öppna i en text. Det är där och då som orden får en helt annan innebörd än att bara vara just enskilda ord sammansatta till meningar. Det är där och då som texten får ett djup. En mening. Och berör.

Tänk om man hade den kraften.

Text av Marcus ”Slipsen” Åberg

Slipsens ord: Förkylningen som sätter stopp

Förkylning är bland det värsta som går att drabbas av som löpare. Kroppen säger ifrån och det går varken springa eller gå, även om man gör försök till att hålla igång kroppen kommer bara bakslagen. Trötthet. Hängig och allmänt sur på allt och alla. Ungefär så går det beskriva känslan av att slåss mot en förkylning. Ofta brukar den också bli långdragen, hålla i sig en vecka, vilket gör att träningen bli lidande. Och alla vi löpare som tränar stenhårt inför vårens alla tävlingar.

Ibland när jag drabbas av förkylning hade jag hellre önskat att det var magsjuk eller något annat som slog till. Då vet man att det håller i några få dagar för att sedan vara borta men när det gäller förkylning svävar man i en ovisshet om och när den försvinner.

Det är sällan en löpare är ledsen i sitt tonläge men när det kommer till att prata om förkylningar infinner sig en dyster röst. Om man ska på tonläget är det som att man har gjort slut med sin stora kärlek, eller att någon nära anhörig har gått bort. Men det är inte så farligt. Utan allt handlar om att man inte kan träna.

När jag själv tävlade som mest hade jag ett psyke som framkallade att jag drog på mig en förkylning lagom till viktiga tävlingar. Vet inte hur det går till men jag träffade alltid fel med att lägga in en sådan period, och jag var inte heller ensam om det. Halsont och en täppt näsa. Det är något som påverkar en fysiskt men främst är den psykiska delen jobbig. Aldrig tidigare uppmärksammar man alla de där löparna som är ute på trevliga rundor. ”Jag vill också” är en tanke som kommer upp hela tiden. Men så en dag släpper det. Förkylningen ger med sig, återigen kan man dra på sig löparskorna.

Den jobbiga tiden är över. På med löparskorna igen och ut på vägarna, och känslan av att vara ute på grönbete igen är alltid likadan. Tempot är aldrig så högt som under ett pass direkt efter förkylning, även om man borde ha tappat styrk efter att ha missat träning är det något som inte känns av. Endorfinerna slår mot en, de där endorfinerna som gör att man är hel igen.

Hjärtat som brustit blir helt igen. Får den där kicken som bidrar till att livet känns lättare att ta sig igenom.

Text av Marcus ”Slipsen” Åberg

Slipsens ord: Påsk, påsk, påsk

Då är den här igen. Den fina högtiden som vi firar när våren är på väg att göra sitt intrång och kämpar mot att slå bort vintern. Jag pratar självklart om påsken som återigen ska firas, precis som varje år och hur firas den på bästa sätt? Jo, genom att samlas med vänner och äta mycket godis. För min del kommer den här påsken blir extra speciell på många sätt, men jag tänker på framför allt en sak. Jag kommer att få fira påsken tillsammans med släkten, som alltid, men jag kommer få ha ett påsklov vilket känns helt underbart.

När jag åkte hem till Norrköping från Stockholm i går (torsdag) pratade vi om hur det blir med påskägget för oss i år. Vi alla i bilen är egentligen ”för gamla” att få påskägg. Eller vad sägs om 24,23 och 21 år. Det är en ålder då man ska ha vuxit ifrån det där med påskägg kanske men inte vi tre. Tvärtom, alla vi såg fram emot att få leta efter ett påskägg fullt av godis. Tänk. Vissa saker växer man aldrig ifrån. Men för mig är inte längre godiset det viktiga utan det är att få tillfälle att träffa min släkt igen. Att samlas runt en god middag och ha en trevlig dag helt enkelt.

Att det blir godis, hönor och annat smått och gott är bara en bonus för min del. Men kortsagt är påsken en högtid som är värd att fira.

Text av Marcus ”Slipsen” Åberg

Slipsens Ord: Hålla bollen i rullning

Tiden går. Vinter blev till vår. Så poetiskt och fint det låter, som en inledning på en dikt men det är faktiskt bara inledningen på mitt inlägg här hos Eleonore. Så förta er inte för att detta skulle vara någon större text som går till världshistorien. Eller så kanske gör den det, vem vet. Däremot ligger det en sanning i denna inledning för nu är äntligen våren här och vi har haft varma dagar i veckan, men det har svängt. I tisdags möttes man av snö ute för att redan på onsdagen få kisa mot solen. Och solen ger en verkligen vårkänslor om nått. För att inte tala om att sätta sig på uteservering med en kopp kaffe. Eller som när bollen åker fram. Fotbollen.

Det här med bollar finns på många sätt i mitt liv just nu. Och här kommer en klyscha som ofta använda i jobbansökningar van vid att ha många bollar i luften. Men så känns allt just nu. I veckan har vi jobbat med nyhetsinslag i skolan, och bortsett från det har jag börjat skriva träningsprogram åt två personer samtidigt som en artikel ska bli klar och en blogg ska hållas uppdaterad. Ni hör att det blir stressigt ibland, allt handlar bara om planering. Som att hålla en boll i rullning.

Lite som våren, fotbollen och tiden. Allt går hand i hand just nu i mitt liv, något jag njuter av till 100 procent.

Text av Marcus ”Slipsen” Åberg

Tiden går och kommer aldrig igen. Eller?

Veckorna bara blåser förbi, redan fredag och det känns som att även denna vecka bara sprungit bort. Rakt in i historieböckerna. Trots att jag hunnit med massa saker under veckan känns det bara som att tiden glider iväg utan att man hinner med någonting. Det är helt sjukt och jag vet inte hur problemet ska lösas. Eller jo, det finns ju något som heter planering som också ska hjälpa oss att hinna med vardagen. Men ärligt talat hur bra är man egentligen på att planera. Kanske i huvudet men inte i någon kalender.

Varje år är det samma visa. Inköp av en kalender för nu ska man verkligen ta tag i det här med att planera. Och första veckorna används den där kalendern flitigt, allt skrivs in och då menar jag allt. Fika med kompis. Jobb. Bio med polarna. Träningspass. Allt som är möjligt att skriva in i kalendern skrivs också in, men så går veckorna och kalendern hamnar på en helt annan plats än i väskan.

Uppe i hyllan för att samma damm. Där ligger den ganska bra för trots att den inte används hinner vi med saker ändå, för egentligen. Hur kul är det att läsa om allt man gjort i efterhand? Minnena finns ju alltid kvar i huvudet i stället. Eller hur var det nu med den saken?

Text av Marcus ”Slipsen” Åberg

Slipsens ord: Snacka på du. Men leverera också

Nästintill varje dag hör jag människor som pratar om hur de ser på framtiden och har högt flugna drömmar. Jag tvivlar sällan på att de kan ta sig dit, men det krävs att man lägger ner sin energi på att hela tiden sträva mot sitt mål. Alltför många ger upp alldeles för lätt så fort som de springer på minsta lilla motgång. I många av de intervjuer jag har gjort med människor på min blogg har samtliga en sak gemensamt – de siktar oerhört högt – men ibland undrar jag om de vet vad som krävs.

Minns speciellt en intervju jag gjorde med en chef på ett lyckat eventbolag som under våren hade ett fantastiskt utbud av artister som besökte Norrköping. Han satt där i lugn och ro framför mig när han sade ”jag gillar att leverera sedan kunna snacka, inte tvärtom”. Efter att jag gick därifrån kunde jag inte sluta tänka på dessa ord som han hade sagt till mig. När jag sedan satte mig ner för att skriva ihop intervjun ville jag bygga på just dessa ord men han tyckte att det lät lite väl kaxigt att yttra sig så. Självklart anpassade jag mig efter hur han ville att jag skulle vinkla intervjun för att inte ställa till problem, men hans uttalande har legat kvar hos mig. Jag strävar efter samma sak – skulle aldrig vilja vara den som snackar om saker och ting hela tiden. Som aldrig kommer till skott.

Om ni lyssnade på Henrik Larsson som sommarpratade i somras, intressant lyssning på många sätt, men jag fastnar återigen för en sak han tar upp. Henke börjar prata om landslaget, de unga spelarna som inte tog chansen att peta honom och Zlatan när de huserade på topp i landslaget. De unga spelarna gav inte allt för att ta platsen i startelvan. Något jag kan känna igen mig i. Många idag snackar bara för att inte förstå hur mycket tid och energi det krävs att lyckas. Ingenting får lämnas åt slumpen utan allt måste vara uttänkt in i minsta detalj. Detta gäller inte bara för elitidrottare som Henke utan även för oss som strävar mot ett högt uppsatt mål. Allting har en mening, går det mot oss får man lära sig av motgången och bygga upp en styrka.

Men strävar verkligen alla människor mot att lyckas på något sätt och nå ett mål? Jag tror faktiskt att alla har något slags mål som man någon gång vill uppnå oavsett om det handlar om att få det där jobbet i sin favoritaffär eller få skriva för den där tidningen man alltid läst. Eller kanske få träffa sin stora idol, varför inte få drömjobbet man alltid velat ha. Målen kan vara olika men vägen att ta sig dit grundar sig i hårt slit ingenting annat. När man väl sitter där och är framme vid sitt mål tycker jag att man ska kunna vara stolt över allt man åstadkommit.

Inte vara den där som snackar om allt hela tiden utan verkligen lever upp till det man lovat. Precis som personen jag pratade med då i min intervju, ”först leverera sedan snacka”. Exakt den meningen kommer jag bära med mig. Den meningen kommer ingå i min vardag för allting har en mening.

Text av Marcus ”Slipsen” Åberg

Skilda liv

Hej på er alla läsare!

Nu är det inte Eleonore som skriver utan Marcus från slipsens.se som får möjlighet att skriva här hos fantastiska Eleonore två gånger i månaden. Ett tillfälle som jag alltid försöker göra något bra utav, mitt bästa så att säga, men ibland händer det att jag inte hinner med. Som förra veckan då jag egentligen skulle skriva, men eftersom jag hade så sjukt mycket att tänka på i skolan försvann inlägget i glömska, Pinsamt om ni frågar mig. Men ibland kommer andra saker mellan och för mig är det min utbildning som äter upp mycket av min tid just nu. Äntligen har jag hittat en plats där jag trivs och just nu är jag ute på praktik i två veckor på Norrköpings Tidningar. Ett delmål på vägen mot min dröm som journalist på en tidning. Mitt i allt detta kommer jag att tänka på en sak.

Det var inte bara jag som missade att skriva inlägg förra veckan utan Eleonore gjorde likadant men för henne handlar det om en helt annan sak. Antar att hon har fullt upp med att förberedda sig inför en stor uppgift. Bli mamma till ett fantastiskt barn. När jag nu skriver det känns allt helt overkligt. Tänk att hon ska bli mamma. Och jag ska inte jämföra mig med henne men gör det ändå. Tänker att jag fortfarande står kvar på perrongen som singel. Nu ska Eleonore ta det stora steget in i familjelivet på riktigt, ett stort steg att ta. Visst är det skillnad på liv och liv. Eller prioriteringar och prioriteringar. Det går att ställa våra liv mot varandra och använda sig mängde med ord för att beskriva situationen, men det är fel.

För alla är vi olika och så ska det vara. Jag kan bara konstatera en sak, med stor glädje följer jag bebisen utveckling i Eleonores mage och jag är säker på att hon göra likadant. Fast min utbildning i mitt fall. Skilda liv men goda vänner.

Slipsens ord: Hur du fick mig att förändra bilden av kärlek (Eller hur vi två blev till vi)

Vägen ligger framför mig och jag springer fram, har en sån längtan efter att få vara med dig igen. Precis som när vi var små. En känsla av nervositet är det som jag bär på. Pirr i magen. Tankar. Känslor. Allt blir till en blandning av ingenting. Nervös över att du inte ska tycka om mig.

Som om vi skulle glidit ifrån varandra. Vi som en gång var just vi. Vill bara dit igen. Allt gick från du och jag till vi och tillbaka igen. Allting gick så fort.

Vägen ligger framför mig och jag springer fram, längtan efter att få träffa dig är stor. Känslan jag bär på känns helt rätt, du och jag ska äntligen bli vi igen. Efter alla dessa år som gått.

Minns kvällen vi träffades, det var inte menat att vi skulle bli vi, tvärtom. Allting gick emot oss. Men du gav aldrig upp.

Känslan av att få vara populär och eftertraktad. En märklig känsla som bara du stod bakom. Du fick mig att känna igen och lämna all den där besvikelsen bakom sig.

Jag och du blev vi. Hon och han blev två.

Text & bild av: Marcus ”Slipsen” Åberg

Slipsens ord: Välkommen till vardagen

NU ÄR DEN HÄR IGEN, vardagen med allt vad det innebär och jag erkänner. Jag älskar verkligen att vara inne i allt igen. Ledighet är bra, men det får inte gå till överdrift heller. Tre veckor är alldeles för långt tid för min smak och det började smyga sig en rastlöshet i slutet av ledigheten.

Väl tillbaka i skolan igen känns allt bra. Bloggen rullar igång på riktigt, alla uppgifter i skolan flyter igång och träningen tar sin stadiga plats i vardagen. Det är nu jag börjar känna mig som människa ibland, men jag skäms lite för att erkänna att ledighet bara tär på mig då det låter alldeles för drygt och fel. För vem vill egentligen inte vara ledig? Ingen, men det får också finnas en gräns för hur länge man kan vara ledig. Har svårt att se mig själv i framtiden som arbetslös, då skulle jag gå in i vägen. Av rastlöshet.

Den sprider sig så fort jag känner att schemat är tomt och ingenting finns att göra, lite som en sjukdom. Därför är det så skönt att säga ”Hej, vardagen! Jag är här igen” med ett stort leende. För nu är jag redo att möta alla utmaningar och äventyr som väntar. Allt känns bara bra och jag är här för att ta mig igenom allt det där som hör vardagen till. Men jag gör det med glädje.

Text av Marcus ”Slipsen” Åberg

Nystart. Eller hur var det nu?

Ännu ett år har gått och vi lämnar 2011 bakom oss för att möta ett nytt år som erbjuder mängder med nya utmaningar. Alla de där löftena vi skriver ner på listor för att bli bättre människor, frågan är bara varför det ska krävas ett nytt år för att vi ska göra detta. Och ja, jag vet jag är precis likadan med att sätta upp löften om hur det nya året ska bli och så vidare. Kraven jag sätter på mig själv är höga, men egentligen förstår jag inte varför det ska vara så? Finns det något svar på frågan. Kanske inte.

Att bli en bättre människa är mångas dröm inför det nya året. Eller att bli den där träningsglad personen som vars största intresse är att hänga på gymmet eller vara i spåret. Ett hälsosamt liv står högt i kurs, speciellt i dessa tider. Gymmet fylls med folk som kämpar och sliter, under några få veckor. Det är ju trots allt en nystart. Det är ju trots allt nytt år. Vi ska bli nya människor som är mycket bättre än året tidigare.

Nu låter det som att jag ställer mig väldigt kritisk till tänket om att bli en bättre person, så är kanske inte fallet men det som stör mig är att vi behöver ett nytt år för att ta tag i problemet. Går det inte bara göra en förändring mitt i ett pågående år? Nej, då ska det till en nystart för att möta ett nytt år. Men hallå. Egentligen krävs det ju inte speciellt mycket för att bli den där personen man vill vara. Nyckeln ligger ju i att behandla andra som du själv vill bli behandlad. Är det så svårt?

Text av Marcus ”Slipsen” Åberg